Ensam i världen

En av de saker som besvärar mig dagligen, är att det inte spelar någon roll hur många människor jag omger mig med, det känns alltid tomt och övergivet i alla fall. Dagligen dyker den tanken upp och orsakar svettningar,darrningar och hjärtklappning och det är så illa så att huden domnar bort. Har börjat dricka lite igen för att slippa den värsta ångesten, fast risken är ju att dagen efter är det tio gånger värre..

Dagens tanke

Idag gick det upp för mig att min syn på mitt eget utseende och min kropp sannolikt är rätt sned. När jag ser mig själv i spegel eller på bild ser jag en person som ser direkt grotesk ut, både extremt ful och därtill klumpig och fet. Nu kan man ju inte bevisa eller motbevisa fulhet, men BMI är i alla fall normalt i underkant på mig. Såna här saker skulle jag aldrig kunna berätta om jag inte var anonym, bara för att jag antar att alla skulle tolka sånt som att jag ville ha smicker och fjäsk. Icke. Jag tar ändå allt sånt som lögner, jag har som sagt haft ett antal mer eller mindre seriösa relationer med män genom åren, och inte fan hjälpte det mig att de sa att jag hade fel. Någonstans fattar jag ju att jag inte är på något sätt missbildad, men lik förbannat har jag svårt att se min egen reflektion i ett fönster, eller se mig själv på bild.

Diagnoser

Vi kan väl börja med att berätta vem jag är i termer som folk faktiskt är intresserade av, därför tänker jag fokusera på mitt själsliga liv. Före detta ätstörd tjej, som efter en otroligt jobbig tonårstid på egen hand lyckades bli relativt frisk. Tyvärr åkte jag på ett stycke depression under min 20-årstid som följde med i många år, oftast i värre perioder på någon månad, men aldrig riktigt bra. Började självmedicinera med illegalt köpta läkemedel, droger, alkohol, relationer, träning, you name it. På senare år har depressionen blivit mildare men istället övergått i ångest, som nästan blivit kronisk känns det som. Släng lite paranoida vanföreställningar på allt detta så har vi ungefärligen summerat de främsta problemen i mitt liv.

Lever idag, fantastiskt märkligt nog, med min man och barn. Vet inte hur detta gick till egentligen, men om jag någonsin trodde att yttre omständigheter skulle ta bort problemen inombords så hade jag fel. När ångesten blir för stor önskar jag faktiskt att jag kunde fly min situation och börja supa och knarka igen istället.

Uppstart

Så många gånger har jag försökt börja blogga. Smart, vågat, utlämnande, oblygt. Men när det kommit till kritan har jag aldrig lyckats blotta mig fullständigt när jag inte är anonym. Tyvärr är rädslan för att ge andra övertaget när de sett ens svaga sidor alldeles för stor. Så nu väljer jag därför att skapa en anonym blogg, där jag kan skriva precis vad jag vill, och faktiskt kommer att våga göra det. Men vem fan kommer läsa?